Prag
Om ungefär en timme måste jag stå ute vid hållplatsen och åka till Centralen. Jag har 1. inte packat ännu 2. inte duschat. Jag vet inte vad som är värst, men jag är ju rätt spontan av mig så det löser sig. Kastar ner lite kläder i väskan och drar. Flygbäbisen börjar dyka upp, men vi kommer ha fantastiska dagar i Prag. Det är jag helt övertygad om! Just nu funderar jag dock över vad jag ska ta på mig när jag flyger och kan inte riktigt komma på.
Jag vill berätta om någonting annat jag ska göra, sisådär, söndag NÄSTA vecka, men jag tror jag suger på den karamellen.
Ha en fin fortsatt vecka, jag vet att jag kommer ha det – i Prag med bästa brudarna!
Cheers
The beginning and the end
Nu har det gått några dagar och nu känns allt bra igen. Visst att jag ibland får en snabb ”du kommer aldrig få vara med honom”-ångest, men den går över lika fort som den kom igen. Det är många jag aldrig kommer få vara med och många som jag har velat vara med. Jag vet att att han kommer vara kvar i mitt liv och helt ärligt så är det det som betyder mest. Nu vet jag inte hur det känns när jag träffar honom, men jag tror helt ärligt att det kommer kännas bra. Dejtstämpeln är borta we are just free to be you and me. Det betyder inte att allt kommer vara precis som det var förut för vi dejtar faktiskt inte längre, men konstigt nog känns det bra. Bättre än det gjort under hela tiden som vi dejtade. Konstigt va?
Jag vaknade i lördags morse, det där ögonblicket när man precis vaknar och man känner ingenting. Som att hela världen är inlindad i sockervadd och sedan kommer verkligheten ikapp och man kommer ihåg vad som hänt. Jag låg där i sängen och väntade på att börja må dåligt. Men det kom inte. Jag masade mig upp ur sängen och tog fram Ben&Jerrys i frysen, satte på sex and the city och la mig i soffan. Tänkte att det kommer ju snart, jag tänker vara förberedd. Det kom aldrig. Det var som att jag hade gråtit klart. Kände att det var klart. Jag behövde inte gråta mer, för det gjorde ingen nytta. Min kropp sa till mig att det är bra nu och det kändes helt ärligt bra.
Egentligen tycker jag att det är lite märkligt, för jag hade förberett mig på att jag skulle få vara ledsen ett längre tag. Det är nämligen så det brukar vara med mig. Jag är ledsen ett bra tag, ibland längre än vad som borde vara normalt. Jag tror att någonstans har jag alltid vetat att det inte skulle bli han och jag så jag har förberett mig mentalt för det. Jag vet att vi var för olika på så himla många sätt att jag inte tror att vi skulle få det att funka – att ha en vardag ihop. Vi funkar skitbra när man dejtar – träffas sporadiskt och hänga. Jag hade dock inte varit lycklig med honom. HAN hade kunnat göra mig lycklig, som person för han är fantastisk, men han hade inte kunnat göra mig lycklig som pojkvän.
Jag tror seriöst inte det. Jag tror lite att det är det som gör att jag kan fortsätta framåt istället för att blicka tillbaka. Jag tror och vet att jag kommer träffa på en man, någonstans, som kommer göra mig så himla lycklig. Där det inte finns några tvivel och där det helt enkelt känns fantastiskt. Har börjat tycka om mig själv och hittat något slags inre lugn. Jag behöver inte oroa mig. Jag har fina vänner och mitt liv är faktiskt rätt bra. En man kommer komma senare, it always does och jag har inte bråttom. Känner mig lugn för första gången sedan jag träffade honom så det var nog helt enkelt bara fel, men jag har kanske hittat en vän för livet? Jag har nog hellre en vän, som inte är tidsbegränsad, än en pojkvän som det tar slut med. Jag är helt enkelt väldigt nöjd med beslutet att avsluta dejtandet. Det var det bästa beslutet jag kunde ta – för min egen skull.
Två dagar kvar tills vi sticker till Prag och det kommer bli AWSOME. Göra ingenting, på bortaplan. Det får mig osökt att fundera över vad jag ska ha för väska med mig. Hm. Det blir nog att börja fundera över sådana saker idag.
Ha en fin måndag.
Wake me up when September ends
Så kom det till dagen då jag var tvungen att avsluta det och sätta ett ultimatum. Antingen så säger vi att det bara är du och jag tills vi vet vad vi vill med varandra eller så avslutar vi det nu. Vi avslutade det. Han kunde inte lova mig att han bara skulle dejta mig tills vi visste, vilket i sin tur egentligen bara betyder att han inte känner någonting för mig. Det är första gången i mitt liv som jag sätter mig själv först och vad jag kommer må bra av – senare. Det här var mitt beslut. Mitt vanliga mönster hade varit att vänta på att han skulle säga det. Att han träffat någon annan eller att han inte känner nåt. Bara för att det var mitt beslut betyder inte det att det gör mindre ont. Det gör nog nästan ännu ondare, för att beslutet var mitt. Jag hade hellre stannat kvar bara för att få vara med honom, men till vilken nytta hade det varit, i slutändan?
Det som faktiskt ÄR bra är att ångesten och oron har släppt. Jag är inte längre rädd att han ska träffa någon annan eller att han inte vill dejta mig längre, för vi dejtar inte längre. Han kan göra vad han vill och jag behöver inte bry mig. Just nu väntar jag bara på att det ska gå över. Jag hoppas det går fort denna gången för jag vill bara hänga med honom. Han är en fantastisk människa som jag hoppas kommer vara kvar i mitt liv. (jag vill ju säga att det här är hans förlust – han kommer aldrig träffa en lika bra tjej som mig någon annanstans och han borde varit upp i öronen förälskad i mig eftersom jag ville vara med honom, men well det är ju inte jag som får bestämma det). Nu är det bara tid som gäller. Tid för mig själv igen. Jag vet att jag kommer träffa någon annan. Jag vet att han kommer träffa någon annan (det vill jag ju helst inte tänka på ens).
Hoppas verkligen jag kommer över den här killen fort.
Over and on you
Har fortfarande inte vaknat riktigt, men tog mig trots tröttheten hela vägen ner till stationen och jag sitter nu på tåget. Idag blev jag brutalt inspanad när jag låste upp min cykel utanför mig. Hade jag inte haft lurar på mig hade han nog börjat prata med mig. Saken hör till att han var rätt snygg rockabilly-kille. Jag var ändå inte helt bekväm med det. Någon som tittar på dig, extremt mycket, innan kl. 5 på morgonen känns skumt. Jag erkänner ändå att det var en rätt smickrande start på dagen.
….
Jag börjar känna mig mer och mer som jag brukar. The ice Queen tar över mig igen. Jag antar att det är en skyddsmekanism. Än så länge känns det inte jobbigt. Det finns just nu tre tänkbara slut. Jag vet inte riktigt vilket jag kommer föredra i slutändan.
…
Fuck framme i Lund redan. Cheers
Jag har som sagt läst en bok som handlar om relationer. Den delar upp människor i tre olika grupper trygg, otrygga-undvikande och otrygg-ambivalent. Jag tillhör den otrygga-ambivalenta. Boken handlar om att man kan förändra sitt beteende genom sex olika metoder. Den som är den största är göra tvärtom-metoden. Jag har fått en förståelse till varför jag beteer mig som jag gör och att jag inte är ensam om det. Nu när jag VET så kan jag alltså försöka ändra mig. Jag kommer inte dö av att skita i att höra av mig. Jag kommer må mycket mycket dåligt av det, men i slutändan så kommer det göra att det inte är lika jobbigt senare. Man lurar hjärnan att göra tvärtom, men psykologi är rätt läskiga grejer så det kommer inte fungera för relationsmodellen som vi har med oss sedan vi är ett år är ett sätt att rädda oss från läskiga saker och den aktiveras utan att vi märker det. Nu förstår jag iaf varför jag alltid känt mig som att mina känslor är värre än andras. Psykologi var förklaringen.
Den otrygga-ambivanlenta gruppen
”Personer i den otrygga-ambivalenta gruppen uppfattas ofta som kreativa, dynamiska personligheter som har nära till känslorna. De har lätt att bjuda på sig själva och kan exempelvis våga berätta privata saker om sig själva också för människor som de inte känner särskilt väl.
När det gäller relationer tycker de om att komma nära andra människor och har problem med att ibland vilja ha mer närhet än andra är beredda att ge. Kanske har de ibland upplevt att deras starka önskan om närhet har skrämt iväg människor. När de försker komma fram till om en parkner är något att satsa på utgår de i hög grad från hur relationen känns, snarare än att försöka tänka sig fram till svaret. De styrs alltså mer av känslpor än av tankar i sina relationer.
Personer i den här gruppen upplever ett starkt behov av sin parkner redan tidigt i en relation. De kan känna sig som en halv människa när de är ensamma. När de har en relation på gång oroar de sig ofta för om den potensiella partnerns kärlek verkligen är tillräckligt stark, och för att bli övergivna. De kan ha lätt för att bli misstänksamma och svartsjuka och om partnern vill ha tid för sig själv kan det väcka en stark oro. När de känner sig pressade och oroliga i en relation vill de ofta ha tät kontakt med partnern (eller sin dejt om det är en ny bekantskap). De kan till exempel vilja höra av sig ofta, trots att detta kan få dem att känna sig klistriga och osjälvständiga. I lägen då de inte tycker sig kunna lita på en parner kan de å andra sidan bli starkt avståndstagande och stöta bort partnern. De känner sig då mycket upprivna, ledsna och kanske arga. Ibland kan deras oro för att bli övergivna vara så påfrestande för dem själva att de drar sig för att överhuvudtaget gå in i relationer. Resultatet kan då bli en självpåflugen ensamhet.”
Min relationsmodell på hur jag ser på världen (i stora drag)
Bild av andra människor: Folk är nyckfulla och oberäknerliga
Reaktion vid chans till närhet och vid stress: Är omväxlande klängig och avståndstagande.
Vad styr dig? Känslor
Idag har jag för övrigt haft en fantastisk eftermiddags-dejt. Nu är det dags att sova. Jag är sjukt trött.
God natt.
Jag har läst ut en bok idag. En riktigt läskig bok som handlar om psykologi och relationer. Hur vi beter oss som vuxna och hur vi är i relationer till andra människor bestäms redan när vi är runt ett år. Den relationen vi har till våra föräldrar sätter grunden för alla våra relationer. Typexemplen var som att någon har studerat mig en längre tid. Mycket mycket läskigt och väldigt nyttigt då boken bygger på att förändra sitt beteende. Först när man är medveten om beteendet kan man ändra det.
What a beautiful God there must be….
Jag ska snart sluta skriva skyddade inlägg – jag lovar. Jag hatar egentligen att göra det, jag vill kunna skriva, tycka, känna vad jag vill i min blogg, men just nu kan jag inte det. Det är med respekt för andra människor som jag skyddar mina inlägg eftersom det är ett fåtal personer – väldigt kontrollerat – som får läsa inläggen. Alltså kan jag skriva det som gör mig orolig/glad/ledsen osv eftersom jag vet vem det är som läser. Det må vara fegt, men just nu vill jag inte att vem som helst ska få tillgång till mina innersta tankar.
….
Jag jobbar totalt 11 dagar till innan jag har semester i tre veckor. Jag insåg att jag måste. Jag är besegrad. Jag är dock rastlös och vill egentligen ut på äventyr så jag funderar på en resa till Grekland i en vecka. Bara jag, bra böcker och musik. Det hade nog kunnat fungera, har dessutom hittat en resa som kostar under 4000 kr. Jag får se. Lite ångest att göra saker ensam. Jag funderar helt enkelt på det.
….
Nä nu ska jag tänka vidare och ska träffa Harriet och Becky i stan för att planera Prag. Ikväll ska jag hänga med Jack. Sweet.
Cheers
Lösenordsskyddad: It’s all crazy! It’s all false! It’s all a dream! It’s alright…
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Lösenordsskyddad: It’s so late and I don’t even have the time to call…
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
lämna en kommentar